Etikett: Besvikelser

Spring final­ly came to Mal­mö. So yes­ter­day mor­ning I deci­ded to ”sum­me­ri­ze” my clot­hes, wea­ring some of the clot­hes I bought in Austra­lia a few mont­hs ago. The clot­hes I cho­se were a short sle­e­ved shirt, and half-long shorts (going down below my kne­es). Unfor­tu­na­tely, it tur­ned out to be qui­te a cold mor­ning, only 8°C. Shi­ve­ring I star­ted wal­king towards work. After 100 meters or so I figu­red that if I wal­ked fast enough, I would­n’t feel so cold. I think I’ve never been at work fas­ter than yes­ter­day (part from going by car or bus).

Need­less to say, I will be wea­ring a jac­ket and pants ins­te­ad of shorts today, sin­ce it’s cur­rent­ly 9°C and rai­ning.

And this is mid-May…

Sådär. Nyss hem­kom­men från Wonk drar jag ner alla per­si­en­ner i lägen­he­ten och skru­var om dem, allti­hop utan att tän­da en enda lam­pa i lägen­he­ten. Ing­en, för­u­tom säng­lam­pan i sov­rum­met och min moni­tor. Jag har bra mör­ker­syn, så jag behö­ver egent­li­gen inte tän­da någ­ra lam­por alls. Dess­utom kän­de jag inte för att tän­da, mörk­ret kän­des… hem­ma, i brist på bätt­re ord.

Vägen hem fyll­des av två tan­kar.

Tyvärr så är jag extremt tank­spridd när det gäl­ler det mesta, så jag är lite osä­ker på vad den förs­ta rör­de sig om. Den and­ra brän­ner sig fast i mitt min­ne: Var­för?

På Wonk var det en kil­le som visa­de intres­se för mig. Det var förs­ta gång­en sedan kil­len efter mitt ”x”. Det nor­ma­la (för mig) är att ing­en alls fin­ner mig vara av intres­se. Så jag ana­de genast oråd.

Det är här min tan­ke Var­för? kom­mer in. Var­för är han intres­se­rad av mig? Inom­bords kän­ner jag en slags panik. Beror det på att han fak­tiskt är intres­se­rad av mig, eller är han enbart ute för att såra mig på ett eller annat sätt, eller att utnytt­ja mig på ett sätt som får mig att kän­na mig smut­sig och utnytt­jad efteråt? Jag inta­lar mig att jag inte bryr mig, att den till­fäl­li­ga när­he­ten till en annan per­son är värt att bli bort­sla­gen efteråt. Jag antar att det beror på de dåli­ga erfa­ren­he­ter jag har bakom mig. De får mig att kän­na mig osä­ker på myc­ket som gäl­ler det pri­va­ta, kanske t.o.m. rädd för att ånyo råka ut för det som en gång hänt mig, och det vill jag inte. Hell­re lever jag i så fall i ensam­het res­ten av livet. Kanske jag någon gång skri­ver om vad som hän­de mig under min upp­växt…

Men det är tungt. Att all­tid vara ensam är en fruk­tans­värt tung bör­da att bära, och en svår fäl­la för mig att ta mig ur. Att ald­rig tillå­ta sig att äls­ka någon (för­u­tom sin mam­ma och sin sys­ter, men räk­nas de i det här fal­let? Äls­kar man inte dem högt per auto­ma­tik?) eller att någon äls­kar en är tungt att bära, att inte våga äls­ka gräns­löst. Kanske kom­mer Han med stort H någon gång, och då för­änd­ras all­ting (Livet, Uni­ver­sum och All­ting). Men tills den dagen kom­mer… Kanske får jag hop­pas på att någon kom­mer på min trig­ger, och där­med kan tränga sig för­bi mina spär­rar. Kanske…