Släktforskning

Släkt­forsk­ning har väl ald­rig loc­kat mig… Jag har inte rik­tigt sett nyt­tan av det, vad har man för använd­ning av att veta något om någon sedan länge död per­son? Bätt­re att ägna tiden åt något mer intres­sant istäl­let.

Men efter jag fyll­de 41 så hän­de något. Ancestry.se hade ett prova-på-erbjudande, man kun­de få full access till deras data­ba­ser i två vec­kor utan kost­nad. Så jag tänk­te att ”Visst, var­för inte”, ska­pa­de ett kon­to och bör­ja­de läg­ga in infor­ma­tion om de av mina släk­ting­ar som lever i dag, och de som gått bort ”i modern tid” (dvs Far­mor, Mor­mor och Sven-Erik).

Där­ef­ter kun­de jag kopp­la ihop mitt Facebook-konto och låta Ancestry auto­ma­tiskt häm­ta in infor­ma­tion om mina släk­ting­ar uti­från de familje- och släkt­band jag ställt in där. Jag fick även ett par för­slag på släk­ting­ar jag själ­va mis­sat läg­ga till.

Nu hade jag ska­pat ett gans­ka litet träd med kanske 20 – 30 per­so­ner. Jag bör­ja­de nu foku­se­ra mig på att grä­va mig bak­åt, och foku­se­ra­de på min pap­pas släkt (eftersom den till sto­ra delar kom­mer från Sve­ri­ge kän­des det lät­ta­re för mig att bör­ja där). När jag väl fått in Far­mors födel­se­da­tum och var hon föd­des, så gick det gans­ka lätt att hit­ta hen­nes syst­rar, deras för­äld­rar, och sen vida­re bak­åt och fram­åt på oli­ka släk­ting­ar.

Förr i tiden i Sve­ri­ge var det upp till kyr­kan att hål­la reda på fol­ket i lan­det. De regi­stre­ra­de alla föds­lar, gif­ter­mål och döds­fall. De regi­stre­ra­de ock­så hur folk flyt­ta­de, boskift­ning­ar, gans­ka myc­ket av det mesta som sked­de. Des­sa böc­ker, ”kyr­ko­böc­ker­na” för­va­ras idag på lands- och riksar­kiv, och näs­tan samt­li­ga är foto­gra­fe­ra­de och finns till­gäng­li­ga i digi­talt for­mat. Dock är inte alla omgjor­da till text­for­mat, så de är inte alla sök­ba­ra, vil­ket inne­bär att man för hand får söka ige­nom bild efter bild efter den infor­ma­tion man är ute efter. Och eftersom man hade en väl­digt spe­ci­ell hand­stil på 1800-talet så är det en liten utma­ning att för­sö­ka tol­ka vad präs­ter­na skri­vet… Var­je gång man lyc­kas hit­ta mer infor­ma­tion om någon, eller t.o.m. en ny släk­ting, så är det lite av en tri­umf­käns­la! 🙂

En del av kyrk­böc­ker­na finns i nam­nin­dex­e­rat for­mat, vil­ket inne­bär att när jag läg­gar till en ny släk­ting, så söker deras serv­rar auto­ma­tiskt ige­nom sina data­ba­ser efter per­so­ner med sam­ma eller lik­nan­de namn. Det under­lät­tar väl­digt myc­ket att man kan söka efter samt­li­ga barn till två per­so­ner uti­från var och när de föd­des! 🙂

Det finns dock ett grej som sät­ter ”käp­par i hju­len” för släkt­fors­ka­re, och det är sek­re­tess­la­gen… Den inne­bär att käns­lig infor­ma­tion om per­so­ner är skyd­da­de i upp till 70 år efter per­so­nens bort­gång. Det­ta gör att det är lät­ta­re att hit­ta infor­ma­tion om min far­mors far­far än vad det är att hit­ta infor­ma­tion om per­so­ner som fort­fa­ran­de lever eller gått bort under min livs­tid.

Jag har hit­tills hit­tat 101 släk­ting­ar (nåja, inklu­si­ve mig själv då), och jag har fär­dats i tan­ken från Mal­mö till Stock­holm, vida­re till Väs­ter­göt­land, Små­land och Öster­göt­land. Det här är lite spän­nan­de, fak­tiskt!