Dramatisk och blodig entré på Egmont

Idag bör­ja­de ett nytt upp­drag för mig på Egmont. Egent­li­gen är det sam­ma som innan, så man kanske kan säga att det är en fort­sätt­ning efter ett par måna­ders uppe­håll.

En bit upp­åt vägen här kor­sar en järn­vägs­räls gatan. Räl­sen går snett över gatan, cykel­ba­nan och gång­ba­nan. Det är inte alls ovan­ligt att det sam­las skräp nere i spå­ret (det är inte en räls som går upp, utan en sådan som går ner så att vagn­hju­len kör i den istäl­let för på den). Min vet­skap om det­ta hind­ra­de mig inte det mins­ta från att cyk­la på som van­ligt (det var efter en kur­va så min has­tig­het kan inte ha varit jät­te­hög). Mitt fram­hjul mås­te ha kom­mit i en olämp­lig vin­kel, för när jag cyk­la­de över spå­ret gled fram­hju­let ner i spå­ret, tvär­ställ­de sig och fast­na­de, var­på hela cykeln, med mig på, väl­te omkull. Jag slog i mar­ken med väns­ter hand och väns­ter vad/knä, men så vitt jag kan bedö­ma så bröt jag ingen­ting. Benet är lite ömt, och jag hal­tar, men jag kan ta mig fram­åt (även om det går lång­samt).

Han­den är det lite vär­re med. Jag skra­pa­de hål på lång­fing­ret och hand­fla­tan (vid tum­men), och det var nog där smäl­len tog värst. Det är svul­let och ömmar en hel del, och jag kan inte lyf­ta saker med han­den eller gri­pa tag om något, inte med någon kraft iaf. Jag antar att det är för att det är svul­let och inte att något är bru­tet, och att det kom­mer att vara bätt­re ikväll eller imor­gon bit­ti. Om inte får jag nog ta mig till distrikts­lä­kar­mot­tag­ning­en och se om de kan rönt­ga.

Det är såda­na här dagar man öns­kar att man haft på sig full ishoc­keymun­de­ring när man gick hem­i­från…

Hit­tills är min track record inte så bra på blö­ta höst­da­gar med våta löv:

  • Väl­te med cykeln när jag var liten och bröt höger ben.
  • Gled av vägen på en motor­vägs­av­fart i Köpen­hamn, smäll­de in i väg­räc­ket och slog sön­der belys­ning­en och plå­ten på bilen på höger sida.
  • Hal­kar på järn­vägs­räls och slår i väns­ter arm och ben.

Jag är glad att jag inte slog i huvu­det, då hade jag antag­li­gen varit på sjuk­hu­set vid det här laget (eller ner­bäd­dad i säng­en där hem­ma, vil­ket iofs inte låter så tokigt).

Jag hål­ler på att under­sö­ka om det här är något som skall anmä­las som arbets­ska­da, om det skul­le upp­stå kom­pli­ka­tio­ner sena­re.