Curling

Egent­li­gen skul­le jag skri­vit det här inläg­get i fre­dags, men av oli­ka anled­ning­ar blev jag ald­rig klar till det.

I tors­dags hade vi möte för att dis­ku­te­ra hur vi arbe­tar på KAN och om det finns något vi skul­le vil­ja änd­ra på, och hur vi egent­li­gen skul­le vil­ja arbe­ta. Det blev en hel del dis­kus­sio­ner om saker och ting, vi får se vad det blir av det.

Efteråt åt vi mid­dag på Tycho Bra­he i Lands­kro­na. Suve­ränt gott, dit vill jag igen!

Efter att vi ätit klart så tog vi oss till Cur­la, även det i Lands­kro­na. Spe­lat cur­ling har jag ald­rig gjort, och ald­rig mer kom­mer jag att tala illa om Cur­ling eller kom­ma med kom­men­ta­rer som att det där ser väl inte så svårt ut!

Nor­malt skall man på ena skon ha en rågum­mi­su­la, och på den and­ra en teflon­su­la, men jag kän­de mig allt­för osä­ker på isen för det, så jag tog rågum­mi­su­lor på båda skor­na.

Att spe­la cur­ling var för­vå­nans­värt svårt och roligt! Det är inte alls så lätt som man kan tro att få iväg ste­nen med pre­cis rätt fart för att nå och stan­na i boet på and­ra sidan banan. Inte hel­ler är det helt lätt att få rätt snurr på ste­nen så att den cur­lar sig runt mot­sån­dar­nas ste­nar.