Kvällen

Sådär. Nyss hem­kom­men från Wonk drar jag ner alla per­si­en­ner i lägen­he­ten och skru­var om dem, allti­hop utan att tän­da en enda lam­pa i lägen­he­ten. Ing­en, för­u­tom säng­lam­pan i sov­rum­met och min moni­tor. Jag har bra mör­ker­syn, så jag behö­ver egent­li­gen inte tän­da någ­ra lam­por alls. Dess­utom kän­de jag inte för att tän­da, mörk­ret kän­des… hem­ma, i brist på bätt­re ord.

Vägen hem fyll­des av två tan­kar.

Tyvärr så är jag extremt tank­spridd när det gäl­ler det mesta, så jag är lite osä­ker på vad den förs­ta rör­de sig om. Den and­ra brän­ner sig fast i mitt min­ne: Var­för?

På Wonk var det en kil­le som visa­de intres­se för mig. Det var förs­ta gång­en sedan kil­len efter mitt ”x”. Det nor­ma­la (för mig) är att ing­en alls fin­ner mig vara av intres­se. Så jag ana­de genast oråd.

Det är här min tan­ke Var­för? kom­mer in. Var­för är han intres­se­rad av mig? Inom­bords kän­ner jag en slags panik. Beror det på att han fak­tiskt är intres­se­rad av mig, eller är han enbart ute för att såra mig på ett eller annat sätt, eller att utnytt­ja mig på ett sätt som får mig att kän­na mig smut­sig och utnytt­jad efteråt? Jag inta­lar mig att jag inte bryr mig, att den till­fäl­li­ga när­he­ten till en annan per­son är värt att bli bort­sla­gen efteråt. Jag antar att det beror på de dåli­ga erfa­ren­he­ter jag har bakom mig. De får mig att kän­na mig osä­ker på myc­ket som gäl­ler det pri­va­ta, kanske t.o.m. rädd för att ånyo råka ut för det som en gång hänt mig, och det vill jag inte. Hell­re lever jag i så fall i ensam­het res­ten av livet. Kanske jag någon gång skri­ver om vad som hän­de mig under min upp­växt…

Men det är tungt. Att all­tid vara ensam är en fruk­tans­värt tung bör­da att bära, och en svår fäl­la för mig att ta mig ur. Att ald­rig tillå­ta sig att äls­ka någon (för­u­tom sin mam­ma och sin sys­ter, men räk­nas de i det här fal­let? Äls­kar man inte dem högt per auto­ma­tik?) eller att någon äls­kar en är tungt att bära, att inte våga äls­ka gräns­löst. Kanske kom­mer Han med stort H någon gång, och då för­änd­ras all­ting (Livet, Uni­ver­sum och All­ting). Men tills den dagen kom­mer… Kanske får jag hop­pas på att någon kom­mer på min trig­ger, och där­med kan tränga sig för­bi mina spär­rar. Kanske…

Ett svar på ”Kvällen”

  1. Älsk­ling! Jag sit­ter här i tårar och läser om din kväll på Wonk (vad nu det är för stäl­le. Har ald­rig hört talas om det). Jag läser mör­ka tan­kar som gör mig rädd. Du behö­ver helt klart hjälp med att bear­be­ta din barn­dom och jag tyc­ker att du ska söka den hjälp som går att få. Eftersom jag är ”orsak” till vad som hänt i din barn­dom är jag tro­ligt­vis inte den rät­ta att kun­na hjäl­pa dig (eftersom det lig­ger i din upp­växt) men jag vill ändå att du pra­tar med mig. När man möter äkta kär­lek är det ing­et som är smut­sigt. Jag kan för­stå att du är för­sik­tig efter tas­ki­ga erfa­ren­he­ter men man mås­te våga när­ma sig (säger jag som hål­ler mils­vid avstånd från män, för att inte bli sårad). Man kan ju all­tid bör­ja pra­ta och med tiden se vart det bär. Inte nöd­vän­digt­vis ”hop­pa i säng” med det sam­ma. Du för­står säkert vad jag menar.
    Du pra­tar om två sor­ters kär­lek. Har man ett bra för­hål­lan­de till sina för­äld­rar och sys­kon, i det här fal­let mor och sys­ter, så äls­kar man ”per auto­ma­tik”. Men det är inte all­tid det är så. Jag är lyck­ligt lot­tad om jag har mina barns kär­lek och deras kär­lek är i all­ra högs­ta grad besva­rad.
    Jag vet inte vad som menas med ”URL” och ”Kom ihåg per­son­lig kom­men­tar” så jag gör ingen­ting — jo jag flyt­tar plup­pen till ”JA”.
    Hit­ta en dag vi kan pra­ta — innan du åker till Olofström.
    Puss och Kram
    Mut­ti

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.